jag är glad att jag inte gav upp, att jag stod på mig när de som skulle vara mina närmsta, och äldsta, vänner slutade bete sig som sådana. stundtals var det jobbigt. så pass jobbigt att det enda jag ville göra var att dra täcket över huvudet, sova och ge upp. att låta allt bli som det var förr. det som var normalt då. sen insåg jag att det faktiskt inte fungerade i mitt huvud. att jag för flera år sedan bestämde mig för att inte ta sådant jag inte förtjänade. och jag är glad. glad att jag stod på mig och sa ifrån. glad att jag fullföljde det jag påbörjat. för nu känns det som att det som var normalt förr är svarta moln på en annars väldigt blå himmel. detta jobbiga har fått mig att inse vad kärlek är. vad äkta vänskap är. vad som är viktigt. jag andas, lever och känner det varje dag. i hela kroppen.